Tungt

Ibland är man maktlös. Maktlös som medmänniska. Det kvittar vad man gör eller vad man säger... Inget hjälper, inget man kan göra. 

Livet är orättvist, så fruktansvärt orättvist...

Jag älskar mitt jobb, men tro mig, det gör jag. Men dagar som igår gör att jag har svårt för att tro på mänskligheten. Har så svårt för att greppa, svårt för att förstå verkligheten... 

Livet är orättvist, så fruktansvärt orättvist. Men mitt jobb är att finnas där, att bara vara, att stötta, att prata, att hjälpa... Så även om det fortfarande gör ont inombords så måste jag finnas där. 

Igår fick jag gå hem till min man, vårt hem, vår trygghet när jag behövde det. 

Idag behöver jag gå till jobb, till mina ungdomars hem, deras trygghet och ta hand om dem precis som min man tog hand om mig igår... Dem har ingen familj att gå till när världen faller, dem har oss. Vi är deras "familj", men det blir aldrig som det var innan. 

Jag är där för deras skull, försöker att underlätta, ställa upp, lyssna... Och idag sträcker jag på mig och går dit med stolthet och styrka. För vi alla behöver ibland en axel att gråta mot och idag kommer jag med två. 

Tillsammans kan vi förändra och tillsammans kan vi stå upp för dem som inte själv har styrkan eller möjligheten. 

Se din medmänniska...